Ja, det sägs att jag är vuxen nu. Men Jennys knä är fortfarande min favoritplats här i världen. (Harley kan duga ibland som ersättning, men om det går så är jag helst hos Jenny)
Harley är ju liksom mera till för att tugga på och sätta klorna i. Och tvätta.
Men jag har faktiskt haft annat för mig också. Jag har varit på balkongen.
Ser ni? (och om matte påstår något om att jag är rädd för vinden så har hon fel. Jag ville bara helt plötsligt gå in.)
Jag har det ganska bra där jag är. Klagar verkligen inte. Och nu när det ligger en stooor filt i soffan som jag kan lägga mig inunder så känns livet ganska bra. (Även om den där tvåbenta som kallas Ronnie alldeles för sällan kollar vart han sätter sig innan han gör det, så jag måste springa för livet ibland)
Men matte kollar. Matte är bra. Hon har dragkedjor på sina tröjor. De är till för att tugga på. Så det gör jag. Och så jamar jag ibland. För att jag kan. Då jamar matte tillbaka. Eller ja... hon säger mitt namn sådär så jag måste käfta emot.
Jag är ju liksom en ganska lydig katt. Även om inte matte alltid fattar det. Och Ronnie håller tydligen inte alls med. Men honom lyssnar jag ändå inte på. Han är liksom inte till för att lyssna på. Han är till för att reta gallfeber på. Och fälla.
(han får liksom skylla sig själv när han inte tittar vart han går tänker jag, och trampar han på mig så tuggar jag på honom. Så är det bara)
Nu ska jag träna mattes kaffekopp i en tävlingsgren jag kommit på här hemma. Den heter flyg-så-långt-du-kan-genom-vardagsrummet-om-du-är-något-matte-håller-i-handen-när-jag-vill-kela.
Kommentera