Livet går ut på att alla ska finnas där för mig, har jag kommit fram till. (även om jag inte alltid påpekar det)
Jag är en stor katt nu. Och då behöver jag mycket plats. Matte säger att soffan har en hundplats, men... jag vet inte om jag håller med. Jag tycker att det är en Stumleplats. Särskilt om matte sitter under filten. Eller ska sätta sig under filten.
Jag är rätt säker på att den där filten har en inbyggd Stumle-kom-hiiiiit-hon-tänker-sätta-sig-i-soffan-bara-för-din-skull-sensor
Och jag älskar att sitta i mattes knä. Alltså... jag tycker om Ronnie också. Fast inte på samma sätt.
Han är mer en gemigmatmänniska. Och han klappar liksom inte likadant som matte. Jag är en mattekatt.
Jag älskar min matte. Jättemycket.
Och så älskar jag min hund. Harley. Det bästa som finns är när han ska gå och lägga sig. Då kan jag hoppa upp i soffan och busa med honom.
Men han kan vara smått irriterande ibland. Särskilt när den röda pricken är framme, och jag är på mitt bästa jakthumör. Och så var det den där studsande fjäderlädertussen-som-är-fäst-i-en-pinne... Han har liksom inte fattat att den är till för mig. Ni anar inte hur klumpig han ser ut när han hoppar upp och ner efter den.
Å andra sidan har han en poäng i det där han gör när han jagar sin svans... Det ÄR faktiskt roligt.
Nåväl. Det var nog allt från Stumles hörna för denna gång.
