Tiger och tiger... 
Ja, det är jag ju, men poängen är att jag har återvänt. Till den där ön jag föddes.
 
Precis som min tvåbenta slav och... nej visst ja... det vet ni ju inte. Jag kanske borde ta det från början då.
 
Min storebror Harley somnade in väldigt hastigt bara ett par veckor efter att jag skrev sist. Därefter har mycket varit kaos i mitt liv, men som den helt fantastiska kissemiss jag är så tog jag det mesta med ro och såg till att ge tillbaka lite av den goda maten matte gett mig genom att bajsa på golvet i badrummet bland annat. (hon får faktiskt skylla sig själv som inte gick upp mitt i natten och tömde lådan när jag kissat i den) 
 
Man hade ju kunnat tro att jag skulle få ett tråkigt och ensamt liv när Harley vandrade över regnbågsbron, men vi hade liksom en liten överenskommelse han och jag. 
 
Jag skulle se till så att Jenny fortfarande fick sitt kel och kärlek från en pälskling när han inte fanns längre, så jag hade liksom inte ens tid att tänka på att han inte fanns där längre.
Förstår ni hur mycket kel en tvåbent slav måste få för att må bra egentligen? Helt galet mycket!
(hade jag vetat det hade jag nog inte tagit i tass på saken så fort, även om jag är en otroligt kelig katt)
 
Många timmar blev det. Ändå verkade inte Jenny nöjd. Fast jag till och med såg till så att kaffekoppen fick flyga på riktigt Harleyanskt vis
(Tvärs över vardagsrummet med minst hälften av innehållet kvar)
 
Var var jag nu? Visst ja... Harleys hastiga bortgång följdes av många tråkigheter det året och den där stora mullriga tvåbeningen på Hau på gotland som matte kallade "pappa" gjorde Harley sällskap under oktober samma år, så där var jag, ensam i lägenheten med Ronnie som enda sällskap.
 
Det var acceptabelt, men inte vad jag helst hade velat göra när matte mådde som hon gjorde. 
Till slut var jag helt enkelt så till mig av saknad så när Ronnie tog på sig en filt och satte sig i soffan fick jag helt enkelt låtsas som om det var Jenny som satt där, och hoppade upp i knät.
 
Så åkte Ronnie och Jenny iväg båda två... flera gånger. Och läääänge var de borta.
Det var okej. Jag är ju rätt cool, så jag fixar ju allt. 
Jag fick leka med Kim!
 
(Nu kommer vi in på det senaste året här, och allt spännande som hänt... och hur jag hamnade på Gotland igen)
 
Det hela började med att buren kom fram. Det gör den bara när någon ska iväg... Du Jenny... Din glömska lilla tvåbenta matgivare... har du inte glömt något mycket viktigt nu?
(Jenny här; ber ödmjukast om ursäkt för att jag glömt att berätta om Yoshi... så nu följer en sidestory)
 
Yoshi. Fyra ben. Världens hungrigaste tunga, lurv från topp till tå och så mycket kärlek att man för fan måste hugga tag i bakbenen på honom eller hänga sig med tänderna i hans öra för att hans hjärna ska koppla att han är lite mycket ibland... 
 
En valp. Matte skaffade en ny hund. En lillebror. Jag har åtagit mig uppdraget att lära honom allt jag kan.
Ibland genom att boxa honom lite fint här och där. Ibland genom att tvätta honom ordentligt från topp till t... nåja... lite på toppen i alla fall, innan hans egna tunga kommer farande över hela mig och gör så jag ser ut som gotlands alldeles egna landskapsdjur. Stumle the Hedgehog. 
Ibland för jag ryta ifrån ordentligt. Just nu håller vi på att lära honom att bete sig ordentligt när det kommer besök.
Han har liksom inte fattat det där att när matte säger "sitt" så ska han sitta ner, eller ja, inte tillräckligt väl... än. Så han sätter sig. Skakar. Gnäller. Piper. Skaaaaaakar. Flyttar sig centimeter för centimeter. Och helt plötsligt står han framme vid gästerna och gör en imitation av hur man står som tvåbening (tämligen värdelös om man frågar mig, har aldrig sett en tvåbening med tungan så långt utanför munnen) och då måste jag ju säga ifrån på skarpen. Jag är ju kung och han prins. Hierarkin måste vara tydlig. Och jag har tränats av den bästa.
 
Nog om det. Matte har alltså två pälsklingar igen. (Eller en silvertiger och ett pälsmonster)
Yoshi föddes den 22:a januari 2018, så alldeles straxt är han två år. :)
 
Min tvåbenta slav och Yoshi. Nu bor vi ute på Hau.
Resan dit... När buren kom fram. Den är ju helt okej. Så länge den inte är i rörelse. Matte packade in mig i den i juli, körde upp till Kim i Karlskoga och lämnade mig där. 
Sen såg jag inte matte eller Yoshi på över en månad. 
 
Tydligen hade hon och Ronnie åkt iväg till något ställe som hette Japan. Jag har inte sett varken Ronnie eller Göteborg sen dess. Men matte sa att han kom hem till Göteborg samtidigt som hon.
 
Straxt efter detta tog matte en del av sina prylar och flyttade ner till Gotland. (Jag hade inte så bra koll på det vid tillfälle för jag hade fullt upp med att hålla ordning på Kims vovve Rowdy uppe i Karlskoga)
 
Jag fick koll på det dock. När Kim också började packa ihop sig.
Sedan fick jag åka med Kim till Gotland. Och där var Jenny. Matte. Jag som trodde att hon hade lämnat mig för gott.
 
Och nu bor jag alltså på gotland. I det där huset på Hau. Med Kim och Rowdy och Jenny.
Två hundar, två människor. Och världens coolaste katt.
 
För någon månad sen åkte matte iväg till Ronnie och hämtade fler saker. När hon kom hem var hon ganska annorlunda.
Katter vet. Hon kändes inte som hon brukade.
 
Yoshi visste också.
 
Så den sista uppdateringen ni får för denna gång ska handla om någon som dök upp i mitt liv när matte kommit hem från Göteborg sist. Nu säger jag inte att jag inte tyckte om Ronnie. (MEN: han trampade faktiskt på min svans) Jag tyckte om Ronnie. He kinda grew on me, so to speak. 
Men nu när matte inte orkade mer, ja då var det inte som att jag tänkte sätta mig och längta efter honom. Den där andra som dykt upp däremot...
 
Han heter John. Jag älskar honom. När han var här sist så fick jag inte följa med honom ut. (Tala inte om för honom att jag  aldrig brukar få det egentligen, för vem vet... en dag kanske han tar med mig ut)
Då var jag ytterst missnöjd. Inte nöjd någonstans på nöjdskalan.
 
Han tyckte tydligen det var helt okej att älska mig lite medan jag satt i hans knä, men så hade han mage att resa sig från bordet, gå ut genom YTTERDÖRREN OCH KÖRA IVÄG!!! 
 
Så jag väckte Jenny. Och Kim. Och Rowdy. Och Yoshi. Skulle jag prompt bli lämnad ensam sådär abrupt så tänkte jag se till så alla andra i huset fick veta att det inte var okej. 
Minst tio minuter tänkte jag var lagom tid att sitta och tala om högljutt att John lämnat mig.
 
Mjau. Mjaaaaaau. Mjauuuu.MJAAAAAAAUUUUU. MJAU. MJAAAAUU. MJAUUU. mjau. MJJJJJJAAAAAUUU. 
 
När en katt måste. Då måste den.
Man lämnar baskemej inte mig bara sådär. Inte när jag tycker om någon. Sådeså.
 
Ja... det var nog allt för denna gång. Har vi tur kanske jag lyckas släpa matte till tangentbordet igen inom ett något kortare tidsspann än tre år... :P
 
Nu ska jag terrorisera Hau... Hmm.. Undrar om jag ska flytta på alla mattor eller bara hitta en papperstuss någonstans och fara omkring med den för skojs skull?
 

Kommentera

Publiceras ej